Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång
  • När både själ, hjärta och ögon gråter

    Ibland sker det saker som gör att det man har samlat inom sig blir droppen för vad jag klarar av att hantera.

    Så jag var tvungen att gå ut och ta en cigg och försöka att samla mig. Men när jag kom ut på trappan så kunde jag inte stå emot. Tårarna bara vällde fram och jag kände bara att jag inte vill att grannarna ska se.

    Så jag tog min cigg och det lilla jag hade kvar av mitt äpple och gick iväg. Kommer ner till den delen av hagen där det går 5 tjurkalvar. Det som är så synd är att de inte är vana vid att hanteras av oss människor.

    Det är bara när traktorn kommer in med balar som man kan vara nära om man har tur. Men det är bara den här årstiden som de behöver stödmatas och det är Tobbe som gör det, så jag har nästan aldrig haft möjlighet att göra det.

    Men, 5 kalvar och drygt ett halvt äpple var ändå värt ett försök. Först försökte jag få någon att ta hela äpplet, men då han inte vågade komma fram så bet jag av en bit och kastade in.

    Då tog han det och ville ha mer. Sen kastade jag en liten bit till alla, men det var snabbt avklarat. Men det var en som var lite modigare.

    Jag döper dig till Olle

    Han var så himla nyfiken, men Väldigt försiktig. Men jag hade redan blivit väldigt lycklig i hela mig och då jag inte hade någon tid att passa så trotsade jag läget med att det var högt och blött gräs omkring mig, så jag satte jag mig lite på höften typ.

    Vi satt och pratade, han slickade på mina fingrar och sög lite på dom. Jag njöt verkligen av det. Alltså, så som jag har saknat att få vara nära en highland cattle… Så jag kom på att jag ska testa att filma, och här är resultatet


    Gissa om jag var lycklig!! Visserligen en ordentlig elkyss, men det skulle jag lätt kunna göra om, bara att få komma nära. Jag bara önskar att jag kan få uppleva det igen och dessutom få klia honom under luggen.

    Det var en gång som man gick igenom en hage med denna ras när man skulle gå och bada. Den var ju då van vid folk och han gillade när man kliade honom mellan ögonen och upp mot pannan.

    Helt fantastiskt! Tänk, är man riktigt riktigt ledsen och då få komma i närkontakt med djur, extra mycket när det är dom som inte är vana vid oss, sen om det är kossor eller en älg som tillåter att man får stå nära och prata lite.

    Det är balsam för själen

    Annons
  • SLEEPLESS AND STRESSED

    .

    Jag blir så stressad. Jag kan fortfarande inte betala hyran, bilen gick inte igenom besiktningen, det är snart jul,

    Jag kan inte lindra stressen över det här. Men jag kan heller inte göra något, bara vänta på rätt läge. Men är det bra läge så vill man inte sabba det. Är det fel läge så undviker man för det.

    Men När är det rätt? Jag är just nu bara parasiten som kostar en massa. Men det kommer ett nytt år.

    Det kanske blir bättre då!?

    2023 – blir det vårat år?

  • Cancerceller svävar i luften

    .

    De bor här, sover i vår säng, de gör allt för att skapa större avstånd.

    Det gör bara att jag känner mig så jävla ensam, i vägen, som en som stör.

    .

    Försöker jag att knuffa ut dom så går det inte. De bor här mer än någon annan. Jag känner kylan de utstrålar.

    Jag vet inte ens om de någonsin kommer att flytta, utan jag får lära mig att se dom som en objuden gäst, en gäst som måste få ta större plats.

    Inombords gråter jag, jag sörjer det liv som vi hade innan den tredje januari, jag saknar.

    Men det medförde en härlig känsla, när jag fick kliva in i Camillas famn, den varma varma kramen. En arbetskamrat till Håkan, hon är fri från dessa celler och det var en kram som kändes som välkommen.

    Men cellerna, jag vill inte ha dom här. Jag vill bara vräka dom. Men det verkar vara omöjligt.

    Tänk vad en jävla sjukdom kan förstöra trots att den egentligen är borta.

    Håkan är kvar, kärleken till honom är större än universum, jag kommer aldrig att sluta älska honom. Men jag saknar. Jag tänker inte anklaga Håkan för det jag känner, det är det sjuka som förstör.

    Det finns saker som är viktigare än någonsin, men de tillåter inte. Saker som är snälla, rena, oskyldiga. Bara så.

    Men Håkan. Jag kommer att vara så rädd inför varje röntgen som kommer att göras. Jag är så jävla att det kommer att flytta in skit i hans kropp.

    Men, kärleken är det viktigaste vi har, sen att cellerna gör att den inte får visas. Säga får man göra, men det finns gränser för vad cancerceller tillåter.

    Men jag älskar honom. Bara honom

  • Julmusik och städ och en massa tankar

    Igår städade jag rummet och bäddade rent. Tanken var att jag skulle städa alla rum, men jag orkade inte. Jag städade i molekylnivå som Håkan brukar säga.

    Idag har jag fixat hallen och borde städa klart köket, men jag kommer inte att lova något. Men hänga tvätt ska jag göra i alla fall.

    ~

    Det är när man städar som tankar och känslor flyger fritt och det går inte att hejda dom. Det blir ofta tankar på saker som gäller mina känslor, mina drömmar, mina mål eller tankar kring saker som jag vill uppleva eller göra igen – typ!

    Ibland är det tankar kring saker som – om det är något som jag vill göra eller uppnå på något sätt så är det inget som jag kan uppnå utan att dela mina tankar.

    Men ibland är det svårare än annars, jag brukar ha svårt att prata om saker, men inte alltid, men om jag tar upp saker som skulle vara nyttigt för mig för att jag ska må bra, typ att vi tar ett exempel.

    Någon gör något som sårar mig, för att jag ska kunna gå vidare för att må bra så måste jag prata om det med den personen. Men jag är så intutad att jag inte kan komma och ta plats och kräva saker för att Jag ska må bra, för vem tror jag att jag är, tror jag verkligen att jag förtjänar att må bra?

    Ja, egentligen så gör jag det lika mycket som alla andra.

    Men sen ibland är det tankar och drömmar kring saker som kan orsaka en känsla av att bli pressad, men då inte jag. Jag säger något som Kan orsaka en känsla av press, stress, ångest, eller andra känslor som blir jobbigt eller svårt för den som står bredvid.

    Jag klarar inte av att börja prata om saker som kan göra någon skada. Såra, pressa, en känsla av att jag ställer krav.

    Men. I övrigt, livet är riktigt bra, men jag vågar inte jubla än, året är inte slut och Håkan har en röntgen som väntar.

    Jag är typ rädd för om de ska hitta något. Men jag ska försöka att inte måla fan på väggen. Bara för att året började helt åt helvete och har medfört ännu mer helvete, men det behöver inte betyda att det kommer att sluta med ett negativt besked.

    Jag vägrar att ge upp.

    Men, nu ska jag försöka att sätta igång. Kanske. Jag är helt slut faktiskt. Men det finns ju en lördag också. Så länge det är rent och fixat till på söndag när det är första advent så är jag nöjd.

    Men jag måste ta mig ut i skogen och hämta lite granris. En krans till dörren och sen så vill jag försöka att få en fin krans till pappas grav. Hemgjord med tusen kilo kärlek.

  • En dag som lider mot sitt slut

    Kossorna – 2 underbara kalvar

    Labbe bara Labbe 🤎 jag är bara så tokig i denna hund, han. Han har fångat mig totalt.

    Zorro – han är en av ytterst få hundar som Håkan faktiskt tycker om. Det är omöjligt att Inte gilla honom.

    Jag har tappat stinget för allt. Ligger här i sängen och spelar spel i mobilen. Jag kunde inte begripa vad som händer i mig.

    Först tänkte jag att det kan vara en psykisk reaktion av det här året, nu när det äntligen går att slappna av.

    Men sen tänkte jag att det kan lika gärna vara en reaktion av höjningen av Ritalin, så i söndags så skrev jag ett sms till mobilen som de på psykiatrin har hand om.

    Så jag skrev då till Elin att jag tar lite egna beslut om styrkan och att jag kommer att testa att sänka dosen. Det gjorde susen, jag har fått tillbaka mina känslor – innan var jag mer apatisk, inte glad, inte ledsen, inte deprimerad. Bara helt tom!

    Jag kom mig inte för att göra någonting, jag bara låg här. Så nu har jag äntligen fått tummen ur. Idag har jag äntligen fått städat. Men en sak till…

    Håkan har äntligen fått tillbaka lust och ork till att baka. Det har han saknat.

    Men. Nu är det vi som är rätt trötta. Håkan skulle vila en stund innan hockeyn börjar. Jag vågar inte blunda.. Så jag ska väcka honom sen.

    En vacker dag hoppas jag att jag lär mig att människor som är trötta, de ska man Inte prata med, bara om det är fara för deras liv. Annars, då blir det fara för Mitt liv.. 😅

    Sen har jag mer att lära. Men jag vet att det kommer att bli svårt. Omöjligt.

    Men en sak, idag har jag fixat en julklapp till Håkan. Katterna borde få ett hus till så att de ska slippa att ligga i en kö utanför. 😅

  • HÅRT VÄDER – med Batra


    David Batra ger sig ut på sitt livs resa – till jordens kallaste, varmaste, blåsigaste och blötaste platser. Hans uppdrag: att lära sig hur människorna lever i extrema väder.

    I dagens avsnitt åkte han till Uganda där det blir extremt mycket åska och blixt. Ett program som jag verkligen kan rekommendera.

    Jag tror att jag tyckte om dagens avsnitt lite extra, för jag har sen barnsben haft en speciell kärlek till Afrika.

    • Burkina Faso
    • Mali
    • Eritrea
    • Kenya
    • Tanzania
    • Uganda
    • Rwanda
    • Sydafrika
    • Ghana

    Nu vet jag att UD avråder till att resa till vissa av Afrikas länder. Men det är något som drar i mig. Självklart vill jag få se vilda djur, men naturen, folket, traditioner.

    Att se städerna, men även besöka byarna, få se hur de bor, få se hur det går till att bygga sina små hyddor.

    Sen för att kunna sätta sig in i det dagliga livet. Att få gå flera kilometer för att hämta vatten, jakten på föda, kunna sköta sin hygien.

    Allt sånt som vi tar för givet. Vrid på kranen så får du rent vatten där du bestämmer temperatur. Ta bilen eller bussen till en affär där det finns stort utbud på mat.


    Jag vill kunna se skillnaden på liv. Inte bara Afrika, även Mongoliet lockar väldigt mycket.

    Mongoliet

    Sen har jag tidigare nämnt Grönland…

    Godthåb – huvudstad i Grönland
  • ELEFANTMAMMAN

    Om eldsjälen Lek Chailert och hennes envisa arbete för att rädda så många elefanter som möjligt från den thailändska turistindustrin.

    De en gång så heliga thailändska elefanterna är numera en viktig inkomstkälla i turistindustrin.

    Vad turisterna inte vet är att elefanterna plågas och misshandlas för att lära sig underkastelse och cirkuskonster.

    Blodet rinner, djupa sår som straff, straff för att de vill göra så som en elefant ska leva
    Ärr från skador som uppkom efter att ha blivit slagen med kroken. Med kroken fast i huden så protesterar inte elefanterna, utan de gör som ”elefantmaffian” kräver av dom.

    Trots dödshot från “elefantmaffian” envisas Lek Chailert med att rädda så många elefanter hon kan till sitt läger, där de får leva fritt.


    Jag var tvungen att se allt, precis allt för att jag behöver få se hur onda människor är mot djur. För att turister i Thailand ska kunna göra det som alla andra turister gör ~ rida på elefanterna ~

    För att det ska vara möjligt så måste de dresseras, eller torteras väljer jag att säga. Men det var fruktansvärt, i början av programmet så var det rent smärtsamt.

    Jag kunde inte sluta gråta och jag sa högt att Jag klarar inte det här. Men för elefanterna så var jag skyldig dom det. De lever i det, kan inte fly. Och om då jag börjar att titta på programmet så… Varför ska jag blunda bara för att det är jobbigt? Det är ju inte jag som rent fysiskt och psykiskt lider.

    Elefanterna är värda ett så mycket större värde.

    Lek Chailert
    Här är hon igen, just denna del visas i programmet och hon ligger där med snabeln som kudde och sjunger en vaggvisa för ena elefanten. Tänk vilket förtroende och den trygghet som elefanten känner efter att Lek har befriat den.
    (mer…)
  • 𝑭𝒂𝒓𝒔𝒅𝒂𝒈

    En dag för dig och för att ditt minne ska leva vidare, det kommer aldrig att dö ut

    På väg till Åland

    Då jag inte kunde ta mig till graven idag så valde jag att tända ett ljus i lyktan som är från dig och Marina. Jag gick upp till Kullabacken, för då känns det mer avskilt och jag kan prata med dig ifred.

    För mig så har dagar som idag, din födelsedag, din dödsdag och allhelgona blivit extra viktiga. Det är mitt enda sätt att verkligen tänka på dig, hedra dig. Minnas det som en gång var.

    Inte för att jag tror att du tror att jag kommer att glömma, för det vet du att jag inte kommer att göra. Jag menar, hur ska jag kunna göra det, när det är du som var min trygghet, det var du som gav mig sånt som jag värderar högt än idag.

    Jag tror inte att det går en enda dag då jag inte tänker på dig, det är som små minnesglimtar i det vardagliga som påminner mig om dig.

    Jag menar, jag är så rädd för att din röst i mitt minne ska försvinna, en dag då jag får säga att Jag minns inte hur han lät. Det skulle kännas som ett stort svek.

    Your life was a blessing
    Your memory a treasure
    You are loved beyond words
    And missed beyond measure

    Men något som jag verkligen kan känna, det är att jag måste bli bättre på att besöka din grav. Inte för att jag känner mig närmare dig där, men ändå så gör jag det. Du ligger där, inte ens 2 meter under mig, men det själsligt nära, det finner jag i skogen

    Går jag i skogen så känner jag din närvaro, på något sätt. Men det var där som vi var så mycket.

    Idag är det den femte farsdag då jag inte kan lyfta luren för att ringa till dig.

    Du är som solen, månen och
    stjärnorna – alltid med mig

    Pappa ~ alla i min omgivning vet, men jag undrar om Du vet, om Du känner hur mycket jag saknar dig. Livets slut kan ingen hindra, men vackra minnen kan sorgen lindra.

    Det är sant på ett sätt, men det bär även mycket smärta. Det smärtar för att jag vet att Vi aldrig kan uppleva samma sak en gång till. Och det är så mycket som jag vill göra en gång till.

    Jag skulle vilja åka tillbaka till Dalarna, du och jag i ett tält, sen dessa utflykter som vi gjorde.

    Men jag skapar nu nya minnen tillsammans med Håkan och det är inte fy skam det heller. Jag minns dig med mycket värme och kärlek.

    Tack för att jag fick just Dig som pappa

  • En känsla som jag hade glömt av hur det känns…

    Min dagliga verklighet en gång i tiden

    Så här var det, varje dag mer eller mindre i många år.. Men idag slog det till igen. Vi hade precis kommit hem från Strängnäs och bilbesiktning och lite handling.

    Jag skulle packa upp, ta ut tvätt ur maskin för att hänga på tork. Plötsligt så märker jag att händerna darrar väldigt mycket och jag känner hur det sticker i läppen.

    Väl där så gick det fort utför, andas väldigt fort och ytligt, mår illa, en extrem värme i kroppen och väldigt svårt att hålla balansen.

    Så det blev 2 Stesolid och direkt till sängen. Sen låg jag och kämpade med att koncentrera mig på att andas rätt, det klassiska med in genom näsan och ut genom munnen.

    Sen kom det andra en stund senare, höger lår och skinka liksom krampar, och samma på sidan av magen – mer i midjan typ. Bara darrar så att sängen vibrerade.

    Först blev jag rädd att det gamla vanliga var tillbaka, men sen kom jag på att det kan vara så enkelt som att alla spänningar och ångest som hela året har bjudit på och gårdagens besked att Håkan inte längre ska ha kontakt med onkologen och det har fått mig att kunna slappna av.

    Ville bolla med Elin, så jag skrev ett sms om det. Hon svarade som jag hoppades, jag har inte haft tid att bryta ihop, det har varit sån kaos och fruktansvärt jobbigt. Men nu kan jag koppla av, landa. Då kom ångesten.

    Men till skillnad mot vad jag är van vid så satt det inte så mycket i huvudet, det var kroppen bara, men med samma symtom som den ångest som jag hade förr.

    Men, det är väl inte så konstigt egentligen, att jag fick det här. Ångest.

    Men, nu kommer vi bara att blicka framåt.

  • Det blev mycket nu….

    Hej då, vi kommer inte att sakna er

    Så här ser det ut. Håkan har inte kvar någon cancer eller metastaser. Det blir inte mer cellgifter så nu är han utskriven från onkologen.

    Det är nu bara täta kontroller i form av blodprover och röntgen. Jag jublar över det vi fick höra idag och det är just det att han är utskriven.

    Men samtidigt som hela jag jublar så blev jag så knockad av minnen. Ena delen av mig jublar medan den andra delen av mig hoppade 3 månader bakåt i tiden.

    Tiden då jag satt på IVA och vakade och hoppades på att han skulle vakna. Så idag när vi låg och hade vilat och försökte komma på vad vi skulle äta idag, då la jag mig på sidan med huvudet på hans bröst.

    Jag låg där, jag älskar att ligga så. Då kom tanken på hur nära det var att bli.. Ett aldrig mer.

    Jag sa att han inte får skrämma mig så igen, han frågade vad jag menade för det hade jag inte visat tecken på. Jag kunde inte ens säga alla orden, så jag sa bara Så som du gjorde Då. I den där månaden.

    Han är bara glad att han inte var medveten om hur dålig han var.

    Men det är så svårt med vissa saker fortfarande. Jag har väldigt mycket separationsångest, jag kan helt plötsligt bara känna så starkt att jag måste få ta på honom. Bara röra. Hand på arm/bröst/rygg/ben.

    Självklart är det på kvällen, då vi ska sova och han lindar in sig i täcket likt en kokong.

    Men att se honom nu, hur han mår – det gör mig så lycklig. Jag är så jävla lycklig att han var så otroligt stark och lyckades komma tillbaka.

    Vad vore jag utan honom??

    Nu har vi haft det samtal som jag verkligen behövde då, den där månaden som heter augusti. Jag vet hur han vill ha sin begravning. Jag vill aldrig mer hamna i en situation där jag måste bestämma en sån sak, när han inte finns.

    Livet kan vända fortare än man tror eller har planerat. Och eftersom jag inte vill hamna i den situationen igen då Jag måste bestämma någon annans begravning så har jag självklart förberett mig för andra….

    Men, jag hoppas såklart att det dröjer många år, typ 25 år. Då är han 85 och jag är 63. Jag kan inte bli ensam tidigare. Jag vill aldrig mer vara utan honom.